Varje fenomen i varlden bildas under paverkan av inte bara vasentliga, nodvandiga utan ocksa slumpmassiga orsaker. Genom kategorin dialektik – nodvandighet och slump kan dessa fenomen forklaras. Nodvandighet och slump existerar inte utan varandra, de ar en oskiljaktig dialektisk enhet. Samma samband, slumpmassigt i ett avseende, framstar som nodvandigt i ett annat avseende. Nodvandighet finns inte i en "ren form", den visar sig genom slumpen. I sin tur fungerar slumpen som en form av manifestation av nodvandighet och dess komplement; det ger fenomenet en viss originalitet, specificitet, unika egenskaper. Den forntida manniskan, andra levande organismer som tillhor en viss art, har gemensamma (specifika) drag som har uppstatt under en langvarig utveckling och arvs. Men dessa nodvandiga tecken finns alltid i en individuell form, eftersom en person och andra levande organismer skiljer sig fran varandra i storlek, form, volym etc. Vissa av dessa initialt slumpmassiga egenskaper for en art av en given art fixeras under utvecklingen, arvs och blir nodvandiga, och de av de nodvandiga egenskaperna som visar sig vara olampliga i en annan situation forsvinner och dyker upp i efterfoljande generationer endast i formen av ett rudiment, det vill saga ett oavsiktligt drag. . Saledes forvandlas slumpen till nodvandighet, och vice versa, nodvandighet forvandlas till slump.

Miljarder nervceller i den manskliga hjarnan skapar standigt biljoner och biljoner nya kopplingar, naturligtvis, detta sker strikt individuellt. Under manskligt liv lagras all information som kommer in i hjarnan dar (som pa en harddisk – en datorharddisk, likheten mellan hjarnan och en dators harddisk ligger i det faktum att information i hjarnan overfors via nervsystemet, som ar ett natverk av flera biljoner nervceller (neuroner) som i en dator genom elektroniska omkopplare som bara har tva betydelser – bitar (dubbla tal) och endast utfor en atgard – addition, vilket ocksa observeras i fynden av artefakter av en forntida man som bara kunde lagga till, saval som sma barn som lade till fran tandstickor, numret pa nagot eller nagon, en dators BIOS – obetingade (medfodda) reflexer och programmen som senare installerades pa harddisken pa en dator – forvarvade reflexer eller nagon form av "sjal" hos en person), men i de flesta fall visar det sig vara outtagna. Med en organisk forandring i hjarnan (trauma, infektion etc.) etableras helt andra tidigare okarakteristiska neurala kopplingar och olika fenomenala formagor kan uppsta (formagan att rita, memorera, versifiera etc.), men individuellt, eftersom varje person har sina egna neurokopplingar. Det ospecifika aktiverande systemet i hjarnan okar avsevart med psyko-emotionell stress, det vill saga ett forandrat tillstand. Det finns ett kraftigt hopp i utvecklingen av den manskliga hjarnan (den manskliga hjarnan okar).

De levande primaterna narmast manniskor ar underfamiljen Homininae:

slakte av gorilla (Gorilla): vastlig gorilla (Gorilla gorilla) och ostlig gorilla (Gorilla beringei);

schimpansslakte (Pan): vanlig schimpans (Pan troglodytes) och pygmeschimpans (Pan paniscus), eller bonobos.

Den aldsta av slaktet Homo ar Homo habilis, eller en skicklig man, vars forsta representanter dok upp pa jorden for cirka 2,8 miljoner ar sedan i Afrika. Fram till den tiden fanns troligen bara Australopithecus ocksa i Afrika.

For cirka 2,5 miljoner ar sedan skedde en splittring i evolutionen av hominider, som ett resultat av att massiva australopithecines (en atervandsgrand av evolutionen) och slaktet Homo separerades. Forutom fynden fran Olduvai-ravinen, den sa kallade Rudolf-mannen, Homo rudolfensis, vars skalle hittades i Kenya 1972 i omradet kring Rudolfsjon (nuvarande Turkanasjon), samt fynd fran Etiopien och soder. Afrika, klassificeras ocksa som Homo habilis. Antiken for dessa arter ar fran 2,4 till 1,9 miljoner ar. Det antas att dessa forsta manniskor var skaparna av verktygen for den aldsta Olduvai (sten) kulturen pa jorden. Det finns fynd som inte har hittat en taxonomisk definition och en del av forskarna tillhor Homo habilis, och den andra delen till de grupper av arkantroper (de aldsta manniskorna) som ersatte Homo habilis for cirka 1,6-1,5 miljoner ar sedan. Gruppen arkantroper omfattar tva huvudarter. Detta ar en art av asiatiska forntida manniskor, Homo erectus, och dess afrikanska version, en arbetande man (Homo ergaster). Den klassiska representanten for paleoantroper (forntida manniskor) ar neandertalaren, eller neandertalmannen, Homo neanderthalensis. Nyligen har en annan art identifierats – Heidelbergmannen, Homo heidelbergensis, senare an de aldsta manniskorna Homo erectus och Homo ergaster. Vissa forskare hanvisar till det som en paleoantrop. Homo neanderthalensis ar forknippad med de Acheulean och Mousterian stenkulturerna.

Конец ознакомительного фрагмента.